Halvt handikappad
Det är fint väder, bara jag och Zorro hemma idag, äntligen dags för en ordetlig skogspromenad. Upp ur sängen, ner i jeans och gympaskor. Och allt började jättebra. Fåglarna kvittrade och vinden låg så att man hörde djuren från Borås Djurpark vakna upp efter vintern. Jag kan nästan svära på att jag hörde någon av de stora katterna ryta. Och aporna verkade pigga : )
Hade med mig kameran ut, men som alltid med den kameran så tar man hundra kort och får ut två som inte är alldeles för suddiga för att användas.
Vi älskar att vara ute i skogen, men jag blir alltid lite purken när min knappt 30cm höga hund kan hoppa högre än vad jag bekvämt kan klättra.
Så, till baksidag av denna soskenshistoria då. Vi var på väg till ett ställe där jag vet att det just nu finns en matta med snödroppar för att ta lite kort. Jag hade redan sett korten framför mig, Zorro bland alla vackra vårblommor. Men ack nej. Den förut mycket erfarne skogsmullen trampar snett i en nerförssluttning och tumlar rätt på näsan. Och stukar högerfoten. Det tog mig någon sekund när jag landat att inse att den inte var bruten, men oj så fruktansvärt ont det gör! Med risk för att låta som en romanförfattare med förkärlek till klichéer, så bet jag mig i läppen för att inte skrika rätt ut och tårarna rann. Det var liksom en blixtsmärta som bara fortsatte.
Zorro kom springande för att kolla vad som hänt, nyfiken som han är, men kände tydligen inget stort medlidande för mig. Han gick en bit bort och satte sig för att bajsa. Nöden har ingen lag antar jag.
Så jag satt där en bra stund och fokuserade på att ta bort smärtan. Funderade på att ropa på hjälp då vi var väldigt nära hyreshusen på baksidan, men kom på bättre tankar fort. Bara en stukning ju.
När jag kände mig redo att försöka ställa mig upp såg jag att jag hamnat så att det fanns massa träd i närheten, men ironiskt nog låg alla minst två meter bort. För första gången önskade jag verkligen att Zorro var en 100 kilos Sankt Bernard.
Stapplade hem väldigt sakta, och än en gång rann tårarna. Jag är klent byggd : )
Mattias råd: linda om och håll foten högt. Det gjorde så jätteont att ha foten lindad kan jag ju säga.
Men när det gäller skador är Mattias expert. Han har varit med om det mesta. Utan smärtstillande. Jag går mycket hellre till honom med frågor om skador, han har bokstavligt talat lärt flera läkare ett och annat om att hantera smärta. Stackaren är allergisk mot nästan alla smärtstillande medel. Kul att vakna upp från en operation (vilken han har haft flera) och inte kunna få smärtstillande. Han har personligen lagt till en egen biverkning i bipacksedeln på en medicin.
Och så spelar klanten fotboll. Vad värre är, han kan inte prestera mindre än hundra procent. Han vet inte hur man gör. En gång spelade han en halv match med sprickor i smalbenet. Sedan kunde han inte gå på en månad. Något idiotiskt, jag vet.
Men när man sitter här och har lite granna ont i foten (jätteont, men vad är en stukning?) så blir man imponerade över hur någon klarar det. Jag var nära att spy av adrenalinet när jag ramlade. All ära till Mattias!
Hade med mig kameran ut, men som alltid med den kameran så tar man hundra kort och får ut två som inte är alldeles för suddiga för att användas.
Vi älskar att vara ute i skogen, men jag blir alltid lite purken när min knappt 30cm höga hund kan hoppa högre än vad jag bekvämt kan klättra.
Så, till baksidag av denna soskenshistoria då. Vi var på väg till ett ställe där jag vet att det just nu finns en matta med snödroppar för att ta lite kort. Jag hade redan sett korten framför mig, Zorro bland alla vackra vårblommor. Men ack nej. Den förut mycket erfarne skogsmullen trampar snett i en nerförssluttning och tumlar rätt på näsan. Och stukar högerfoten. Det tog mig någon sekund när jag landat att inse att den inte var bruten, men oj så fruktansvärt ont det gör! Med risk för att låta som en romanförfattare med förkärlek till klichéer, så bet jag mig i läppen för att inte skrika rätt ut och tårarna rann. Det var liksom en blixtsmärta som bara fortsatte.
Zorro kom springande för att kolla vad som hänt, nyfiken som han är, men kände tydligen inget stort medlidande för mig. Han gick en bit bort och satte sig för att bajsa. Nöden har ingen lag antar jag.
Så jag satt där en bra stund och fokuserade på att ta bort smärtan. Funderade på att ropa på hjälp då vi var väldigt nära hyreshusen på baksidan, men kom på bättre tankar fort. Bara en stukning ju.
När jag kände mig redo att försöka ställa mig upp såg jag att jag hamnat så att det fanns massa träd i närheten, men ironiskt nog låg alla minst två meter bort. För första gången önskade jag verkligen att Zorro var en 100 kilos Sankt Bernard.
Stapplade hem väldigt sakta, och än en gång rann tårarna. Jag är klent byggd : )
Mattias råd: linda om och håll foten högt. Det gjorde så jätteont att ha foten lindad kan jag ju säga.
Men när det gäller skador är Mattias expert. Han har varit med om det mesta. Utan smärtstillande. Jag går mycket hellre till honom med frågor om skador, han har bokstavligt talat lärt flera läkare ett och annat om att hantera smärta. Stackaren är allergisk mot nästan alla smärtstillande medel. Kul att vakna upp från en operation (vilken han har haft flera) och inte kunna få smärtstillande. Han har personligen lagt till en egen biverkning i bipacksedeln på en medicin.
Och så spelar klanten fotboll. Vad värre är, han kan inte prestera mindre än hundra procent. Han vet inte hur man gör. En gång spelade han en halv match med sprickor i smalbenet. Sedan kunde han inte gå på en månad. Något idiotiskt, jag vet.
Men när man sitter här och har lite granna ont i foten (jätteont, men vad är en stukning?) så blir man imponerade över hur någon klarar det. Jag var nära att spy av adrenalinet när jag ramlade. All ära till Mattias!
Kommentarer
Trackback
